“Jag förstod plötsligt att tech bara är dagisversionen av ekologi”

Insikten från golvet på ett av Europas främsta tech-bolag.

Det var en torsdag. Regn utanför kontorsfönstret tyngde de gulnande höstbladen. Jag tillät mig att sväva bort i tankarna under de små luckorna i schemat, som likt varje veckodag är fullständigt smetade med möten. Möte, på möte, på möte, på möte. Ibland undrar jag om möten är en uppfinning framställd som det effektivaste sättet att fullkomligt urholka själen och naturlig innovation.

Och känslan var extra stark just idag. Just den här veckan. Vad fan håller vi på med?

En stor fråga, och dessutom slappt ställd. Egentligen var det nog inte frågan om en fundering. Det handlade om en inre protest. En revolt mot industrialiseringen, ledd av lilla mig mot det stora maskineriet.

Maskineriet, som i detta sammanhang handlar om kvantifieringen av data på global skala för att skapa sömnlösa interaktioner mellan vår värld och den digitala, har nått en nivå och ett momentum likt aldrig förr. Du som läser det här har säkert redan listat ut att jag jobbar med AI-utveckling. Det gör jag inte längre.

Tre veckor tidigare hade jag blivit utdragen på en skogspromenad i ett naturreservat med min partner. Egentligen hade jag jobb att göra. Mail att svara på. Helgerna hade blivit min semester från möten, där jag äntligen kunde svara alla mail, tänka fritt, och leverera resultat som kändes värdiga en person av min inbillade kaliber.

Dessvärre hade jag lovat ut mig, och eftersom att de senaste helgerna spenderats på kammaren med jobb, så bestämde jag mig för att ge efter. ‘För relationens skull’ tänkte jag.

I bilen såg jag genom backspegeln hur betong och bebyggelse långsamt skiftade mot en allt grönare nyans. Min partner var nöjd. Vi hade äntligen kommit ut från stan. Stockholmstrafiken mynnade ut till en ensam landsväg någonstans på 222:ann mot skärgården. Det stressade mig. Eller rättare sagt irriterade det mig. Ett abrupt avbrott i mitt momentum som skulle få skit gjort över helgen. Det är snart dags för beta-lansering, skiten måste klicka, och det är mitt ansvar att det blir just så.

När vi nådde parkeringen till naturreservatet var det, till min stora förvåning, fullt med bilar. Människor rusade runt med samma stressade blick som jag själv hade burit in i den här utflykten. De såg ut som jag, klädda i sina högteknologiska funktionskläder, med ansiktsuttryck som avslöjade att de försökte kompensera för veckans alla möten genom att konsumera naturen under ett par timmar för någon annans skull.. Det fanns ingen ro här. Bara en annan form av prestation, ett nytt möte med naturen som lika gärna kunde ha varit i en konferenssal. Jag skämdes över insikten: Jag inte är bättre än någon här. Vi alla bara går runt och är stressade. Hela. Jävla. Tiden.

Vägen genom skogen var blöt av nattens regn, och doften av fuktig jord fyllde luften. Vi följde en stig som slingrade sig genom den täta grönskan. Jag mindes plötsligt en text jag läst i Scandinavian Traveler om skogsbad i Japan, och hur läkare skriver ut det på recept till deprimerade patienter. Det var ett konstigt ord, skogsbad. Handlade det bokstavligt talat om att bada i en tjärn i skogen? Eller handlade det om att låta ens sinnen bada i naturliga element? Och var det sistnämnda något som jag motvilligt, steg för steg, börjat doppa mina tår i?

Irritationen byttes gradvis ut mot nyfikenhet, men också trötthet. Skogens alla nyanser stressade mig. Det fanns så mycket att se, så många färger, och så många ting för ögonen att registrera. Jag hade alltid skrutit om min förmåga att undvika skärmtrötthet, att jag inte hade några problem med att beta av tolv timmar i sträck framför tre skärmar. Flimrande ljus måste ju vara det aggressivaste ett öga kan uppnå, och jag kunde bemästra det. Det var också därför jag var bäst på mitt jobb. Bäst på att få saker från A till B. Det smärtade att erkänna, men intrycken från skogen gav mig en skärmtrötthet jag inte upplevt sedan tiderna som student. Jag kunde bokstavligt känna hur mina illa anpassade ögon arbetade för att kunna registrera alla avståndsförändringar och färgnyanser. Jag var tvungen att sätta mig ner på en stubbe. Min partner suckade. Vi hade bara gått i tio minuter. 

Jag förlorade förmågan att fokusera. Lät tunnelseendet fullständigt överröstas av periferin och släppte alla förhoppningar om att orka fokusera på en fast punkt. Allt jag såg var grönt, brunt, och grått. Men också vitt, fast inte från himlen. På ett fallet träd till min högra sida växte något som fångats upp i periferin.
Det kändes nästan som att den vita fläcken syntes tydligare än allt annat. Som om den ville bli uppmärksammad.

‘Titta på den där jäveln’ sa jag till min partner, som frustrerat börjat hälla upp kaffe från termosen.
‘Vad är det där?’ Sa hon förvånat, samtidigt som hon råkade hälla skållhett Arvid Nordquist Gran Dia över sin egen hand och skrek till.

Den vita saken, formad som en boll, såg annorlunda ut än någon växt jag någonsin sett. Nästan som om den hörde hemma i en annan värld. Jag gick närmare. Den hade långa, vita trådar som hängde ner likt ett miniatyrvattenfall, och den verkade nästan lysa i det dunkla ljuset som strilade ned genom trädkronorna. Färgen var vit, med inslag av mjölkvit och en svag nyans av gul, som om tidens tand åldrat den tidigare kritvita ungdomen till något mer kalkstensfärgat.

‘Jag tror det är en svamp’ sa min partner.

‘ Svampar växer inte på träd’ högg jag instinktivt tillbaka. Det här måste vara en infektion eller något virus som angriper specifika träd. I det här fallet hade det angripit en ek. Eller om det var en tall. Jag minns inte. Eller jo. Jag vet att det var en ek, men jag erkänner motvilligt att jag i stunden tänkte att ‘ek eller tall, vad är det för skillnad?

Jag började peta på den. Mjuk, ömtålig. Trådarna flexibla, nästan som tentakler. 
Jag kände ett märkligt begär att plocka den, att ta med den hem.

‘Det här ser ut som det första beviset på intelligent liv från yttre rymden’ skrattade jag medan jag började rucka på bollen. Jag hade bestämt mig för att undersöka närmare och började lossa den från trädet. Känslan minns jag som om det var igår. Den mjuka bollen, formbar efter lättaste beröring. Samtidigt en stark struktur, och hårt förankrat i trädet. Nästan som om någon fäst den med sytråd mot barken. Till slut lossnade den, och jag tog med den i ryggsäcken och lät promenaden fortskrida. Jag hade gått med på att promenera en tre kilometer lång runda, sen måste jag hem och fortsätta mitt arbete.

Väl hemma hade jag nästan glömt varför jag var irriterad över att bli utdragen i skogen. Hade glömt vad det var som var så himla viktigt att göra klart på en lördag. Dessutom hade jag ett långt mer spännande objekt att studera. Jag tog upp den inlindade bollen ur ryggsäcken och började bildgoogla. Och jo, mycket riktigt var det en svamp jag hittat. Och ja, svampar växer visst på träd. Saprofyter kallas dom tydligen.
Fascinationen utbyttes snabbt mot en rysning.
Svampen, som på svenska heter igelkottstaggsvamp, var fridlyst och får inte under några omständigheter plockas. Jag hade begått ett brott. Klumpigt, oaktsamt, repspektlöst. Skam. Men skammen bleknade när jag till slut lyckades scrolla förbi all dötråkig information om antalet hittade arter och latinska namn och istället hittade studier gjorda på svampen. ‘Lion’s mane’ var det engelska namnet för svampen (hericium erinaceus på latin, lol). Ju mer jag läste om den, desto mer fascinerad blev jag.

Enligt forskare så ska lion's mane ha visat sig besitta neurotrofiska egenskaper, vilket innebär att den kan stimulera hjärnans tillväxt och förbättra kognitiv funktion. Och då trillade poletten mer. Det fanns en högre mening med min utflykt till skogen. Resan ut från tullarna gjorde att jag lyckats snubbla över något som kunde hjälpa mig att prestera bättre i mitt arbete, något naturligt som överträffade alla de underliga kosttillskotten jag klickat hem genom åren. Men inte nog med det, det här skulle dessutom bli min Edge mot andra kollegor. Precis som i filmen ‘limitless’ med Bradley Cooper.

Dagen därpå påbörjade jag en ny epok i mitt liv. Efter att ha slukat cirka fyrtiotvå studier och femton dokumentärer (vissa mer seriösa än andra) så stod det klart för mig: Jag måste börja konsumera Lion’s mane. Min första tanke var att sätta mig i bilen tidigt på morgonen dagen därpå för att plocka fler fridlysta svampar. Men det kändes inte rätt. Framförallt kändes det ineffektivt. Därför klickade jag snabbt hem första bästa kosttillskott som innehöll svampen och några dagar senare dök det upp. Min resa till en mer kompetent hjärna och ett effektivare arbetsliv hade börjat.

‘Det här ger mig mer tid till vårt förhållande’ förklarade jag i någon snabbt hopkokad utläggning när min partner frågade mig om svampextrakt verkligen är något som funkar.

Veckan som följde därefter var den häftigaste i mitt liv. Jag gick på maxdos direkt och effekten av Lion’s mane som smorde mina synapser var påtaglig. Det kändes som att jag hade hittat ett preparat som ingen annan hittat ännu.. Timmarna flög iväg och jag kunde förlänga mina perioder av ‘deep work’ - så länge jag hade lion’s mane kunde inget stoppa mig.

Det var ganska intressant. Forskningen alltså. Att naturens ‘kemister’ som forskare kallade svamparna i det vilda kunde hjälpa oss att nå nya höjder. Tänk om vi kunde tillföra något i våra system och mjukvaror som smörjer deras system på samma sätt som vi smörjer våra synapser med hjälp av funktionell svamp?

För att ta reda på mer om hur vår digitalisering kan dra fördel av naturen, så behövde jag först lära mig mer om naturen. Om biologi, symbioser, och ekologi.

Jag läste allt jag kunde hitta. Läste om hur svampar spelar en central roll i naturens cykler och ekosystem. Ju mer jag dök in i den här världen, desto mer insåg jag hur otroligt sofistikerad och elegant naturens design verkligen är. Jag försökte föreställa mig svamparna som en innovativ designbyrå, som har egna projekt och designprocesser. Hur såg deras möten ut? Hur såg krismötet ut inför ett av alla massutdöenden som det lilla start-up bolaget Fungi inc. Klarat sig igenom? Någonstans läste jag att svamp är närmare besläktade med människor än med växter. Det måste betyda att deras intelligens och livsstil gör det troligare att svampar hoppar på ett digitalt möte för att förbereda sig för tuffa tider snarare än att bara öppna upp sig mot solen och låta D-vitamin lösa alla problem.

Jag levde nu ett parallellt liv. Ett mellan det digitala och ett mellan det naturliga. Jag kunde allt om machine Learning, om ettor och nollor, om internets fundamentala uppbyggnad. Mitt liv har bokstavligt talat vigts åt det. I kontrast till det hade jag spenderat två veckor åt studerande av svampar.

‘Om svampar är så smarta, varför tar vi inte efter mer av dom i våra digitala system då?’
Min första fråga efter att ha läst den första artikeln om svampar. Den var dumt ställd. Slapp.
Likt förbannat var det frågan jag inte kunde släppa. Frågan som lämnade ett stort eko efter frågetecknet. Den växte i mig, precis som jag lärt mig att mycelnätverket växer i träd och under jord. Till slut kulminerade allt.

Allt vi i tech-industrin försöker skapa – de komplexa systemen, de självoptimerande algoritmerna – är blott en blek efterbildning av vad naturen redan har åstadkommit genom miljontals år av evolution.

Jag förstod plötsligt att tech bara är dagisversionen av ekologi.

Varför spenderar vi så mycket tid och resurser på att försöka återskapa något som redan finns? Varför är vi så besatta av att ersätta naturens mästerverk med våra egna klumpiga försök? Och hur kan inte fler öppet protestera mot konsensus som gör gällande att teknologiska framsteg binder samman människor globalt, när all data tydligt visar, hur mycket vi än avfärdar den, att digitalisering egentligen bara innebär distansering.
Visst, vi kommer närmare snabba svar, kan snabbare få kontakt med support på andra sidan jorden, kan ladda upp selfies som finansierar våra husdrömmar. Men vad fan är det för skitsnack om att AI och tech är det viktigaste framsteget i människans teknologiska historia? Är våra sinnen verkligen så förvridna att det är fullständigt normalt att kunna stirra in i skärmar dagar i ända, medan en timme i skogen lamslår oss till den grad att vi aktivt undviker den till fördel för att beställa prefabricerad hämtmat via en app?

Teknologiska framsteg, hur spännande det än må vara, är egentligen bara ett dåligt försök att imitera något som vi aldrig helt kunde förstå eller förbättra.

Just den här torsdagen kunde jag inte förneka mina inre behov längre. Det var dags att stå upp för vad som är viktigt. Vad som är verkligt.

Så jag sa upp mig på dagen. Jag lämnade allt jag lärt mig åt det förflutna och började studera biologi. Jag ville förstå den verkliga koden, den som naturen skrivit över miljontals år. Jag köpte en liten gård långt utanför stan och började lära mig mer om permakultur, regenerativa odlingssystem, och självklart om svampodling.

Jag bor nu i en stuga långt ner på 73:aan. Långt bort från tech. Extremt nära naturens egen AI.

Idag ser jag tillbaka på den där torsdagen med tacksamhet. Den insikten, född ur frustration och stress, ledde mig till en helt ny värld – en värld där jag inte längre behövde jaga efter nästa stora tekniska genombrott, utan istället kunde ägna mig åt att vårda och förstå det som redan fanns. I den världen fann jag ro, mening och en ny passion.

Inte visste väl jag att kosttillskottet jag köpte faktiskt inte alls innehöll några bioaktiva ämnen, snarare innehöll extraktet jag köpte mer prefabricerat skit än svamp. Tydligen är det är svårt att få tag i ett renodlat kosttillskott av svamp om man inte vet var man ska köpa det ifrån. Men vet du vad - placeboeffekten var stark nog för mig att säga upp min karriär. Stark nog för att hänge mig åt naturens kraftfulla nätverk. Stark nog för att forma en allians med vårat ursprung.

När allt kommer omkring är det nog inte kosttillskott eller preparat som ger oss glädjen i livet. Snarare är det att kunna hänge sig åt sammanhanget, åt allt det som är större än oss själva.

Med andra ord: Inspiration är den verkliga hälsofördelen.